Etnopluralismen vinner amerikansk mark
Amerikanen David Duke och hans rörelse kan betraktas som en ledande parlamentarisk pro-nordlig strävan i Förenta staterna och organisationen National Alliance som en utomparlamentarisk sådan. National Alliances grundare William Pierce, som avled under sommaren 2002, kunde ibland förmedla en rätt brutal och omoralisk image av det etniska bevarandet. Detta förändrades efter hans död, och organisationen har med ganska stor framgång inte bara närmat sig det etnopluralistiska konceptet, utan faktiskt i hög grad dessutom lyckats manifestera denna moraliska image.
Vi har tidigare nämnt den dragningskraft som det moraliska etniska bevarandet,
eller etnopluralismen, utövar på pro-nordeuropeiska rörelser
utomlands, vilket detta tal av Michael J. Polignano, hållet under International
European American Unity and Leadership Conference i New Orleans 28-30 maj 2004,
visar exempel på.
Tack så mycket, mina damer och herrar.
Jag är hedrad av att få tala inför denna grupp patrioter samt
att få erbjuda förslag för vår saks framtid. Jag skulle
speciellt vilja tacka min vän Sam Dickinson som gjort det möjligt
för mig att vara här idag.
Framförallt skulle jag vilja tacka David Duke. Det är enkelt för
mig att diskutera David Duke och fungerande strategier för den vita sakens
skull i ett och samma tal av en enkel anledning: Duke fungerar.
Det finns personer här som kan tala med mycket större auktoritet än
jag om vad som fungerar beträffande programfrågor och kampanjstrategier,
så jag kommer att fokusera på mina personliga erfarenheter.
David Dukes Mitt uppvaknande blev även mitt uppvaknande. Jag läste
den på våren 1999 under mitt första år på Emoryuniversitetet.
Emory hade rullat ut röda mattan för mig. Jag var en av 20 mottagare
i min årgång av skolans mest prestigefyllda akademiska stipendium.
Min framtid var helt utstakad. Jag skulle studera biologi, få bra betyg,
tävla i simlaget, gå på en toppläkarskola och ha en ekonomiskt
lönsam karriär.
Men Emory lärde ut lögner: lögner om raslig jämlikhet; lögnen
att skillnaderna mellan raserna och könen inte har sin grund i naturen,
utan endast är sociala konstruktioner som kan ändras med lagom mycket
tvång och hjärntvätt; lögnen om att mångkultur leder
till utopi och inte glömska; lögnen om att den vita rasen är
en cancer för denna planet istället för naturens mest rättvisa,
ädla och kreativa art.
Emory lärde ut lögner och jag kunde inte ignorera det. Jag började
söka efter sanningen. Jag hade hört talas om David Duke när jag
var tolv år gammal, och jag visste att han inte var rädd för
att förespråka politiskt inkorrekta idéer. Jag anser att Mitt
uppvaknande formulerade, bekräftade och stöttade vad jag redan misstänkte
om rasfrågan, gjorde mig helt införstådd med den judiska rollen
i förtigandet av rasliga sanningar och korruptionen av vår politik
och kultur, och viktigast av allt, övertygade mig om vikten av att agera.
Herr Duke övertygade mig inte bara med sin raka stil och sitt imponerande
förfogande av fakta. Jag fann även hans personlighet sympatisk. Han
gäckade de negativa mediastereotyperna. Jag uppfattade honom som idealistisk,
ärlig, principfast och modig. Jag uppfattade honom som medkännande
och vidsynt. Viktigast av allt, han klargjorde att hans främsta motivation
var kärlek till hans eget folk, inte hat gentemot andra folk.
Dessa intryck bekräftades när jag träffade herr Duke på
ett massmöte för att behålla sydstatsflaggan på South
Carolinas Capitolium. Duke gav ett utmärkt tal om vikten av att aktivt
motsätta sig alla försök att förstöra vårt arv.
Ingenstans i hans tal sa han något hatiskt mot andra raser. Jag var övertygad
om att herr Duke tog den högre vägen till vår rasliga räddning,
och det var den vägen jag ville följa.
Under våren på mitt andra år på Emory (dvs. våren
2000) förklarade universitetets rektor att det kommande skolåret
2000-2001 skulle bli det allomfattande "Försoningens år".
Dess organisatörer uppmuntrade medverkan från både studerande
och fakulteten och klargjorde att försoningen kräver att olika åsikter
kommer till uttryck. Jag såg detta som ett utmärkt tillfälle
att offentligt utmana den rasliga jämlikhetstrons dogm och uppmuntra dess
"försoning" med de tvärtemot massiva och ständigt växande
vetenskapliga och empiriska bevisen.
Jag beslutade att jag behövde en plattform, så jag tog kontakt med
studenttidningen The Emory Wheel, och jag fick lov att skriva en vanlig spalt.
Den 6 oktober 2000 fick jag ut en ledare med den mycket försiktiga titeln:
"Gener kan avgöra rasliga egenskaper". Jag citerade UC-Berkeleys
professor emeritus Arthur Jensens mästerliga bok The g Factor från
1998, som ger det hittills kraftfullaste beviset för tesen att intelligens
först och främst är en fråga om genetik och att raserna
skiljer sig avsevärt åt i fråga om intelligens. Eftersom gener
inte kan förändras av sociala program, ifrågasatte jag klokheten
bakom sådana program som positiv särbehandling och försprång.
Efter det bröt helvetet ut. Praktiskt taget hela universitetet, från
rektorn och nedåt, attackerade mig. Rektorn skrev ett öppet brev
i efterföljande nummer av Wheel i vilket han fördömde mig, och
det förekom även en protestmarsch såväl som ett öppet
forum – mer likt en stalinistisk skenrättegång, faktiskt –
där jag fick fem minuter för att försvara mina åsikter
mot ett lag av sex professorer. Ni kan läsa alla detaljer på min
hemsida www.michaeljpolignano.com [Se specifikt Mike vs Emory http://www.michaeljpolignano.com/Emory.html]
Den ledaren blev början på mitt engagemang för att bli en offentlig
röst, en offentlig kämpe för vår sak. Och förmodligen
skulle detta inte ha skett om jag inte hade läst Mitt uppvaknande.
Jag vill jämföra Dukes infallsvinkel med en annan framstående
man som också spelade en betydelsefull roll i mitt uppvaknande: den framlidne
doktor William Pierce.
Jag stötte först på doktor Pierce genom hans American Dissident
Voices-sändningar, tillgängliga genom National Alliances hemsida,
sändningar som fortsätter till denna dag under herr Kevin Stroms utmärkta
ledning. Jag imponerades av Pierces vetenskapliga sinne, hans hantering av fakta
och hans förmåga att dissekera mainstream-politikernas lögner
från båda partierna. Hans namn antydde mycket passande hans förmåga
att skära igenom lögner och fördumning och att nå sanningen.
I slutet av mitt andra år på universitetet, medan jag planerade
min kampanj för ”Försoningsåret”, körde jag
upp till Hillsboro i West Virginia för att träffa doktor William Pierce.
Jag var förvånad över att upptäcka att han var en varm,
jovialisk, tillbakalutad och faderlik person.
Jag var förvånad, inte på grund av vad jag fått veta
genom massmedia utan på grund av vad Pierce själv hade berättat
för mig. För vid sidan av hans fakta och analyser var hans radiopersonlighet
barsk och argsint, och han delade med sig av mordiska fantasier. Faktum är
att han fyllde två romaner med dem.
Jag kom senare att äta en pizza tillsammans med Pierce och Victor Gerhard,
en advokat som frivilligt upplåter sina tjänster åt National
Alliance. Vi satt och åt hemma hos Pierce på kullen ovanför
kontoret. Då fick jag möjlighet att träffa alla hans katter,
inte bara Hadley. Fastän jag älskar djur är jag lite allergisk
mot katter, speciellt om jag kliar mej i ögonen efter att ha klappat dem.
Ett misstag jag gjorde den kvällen.
Dr Pierce såg att jag fick en allergisk reaktion. Han berättade att
han hade lite Clarityn, reste sig och kom tillbaka med tre fyra små omärkta
piller. Han sa att eftersom jag var kraftigt byggd borde jag ta allesammans,
och gav dem till mig.
Jag kommer ihåg att jag erinrade mig en scen från filmen Matrix
då Neo får välja mellan ett piller som kommer att få
honom att vakna och ta honom till den riktiga världen, och ett piller som
tar honom tillbaka till Matrix drömvärld. På ett sätt så
ställdes jag inför ett liknande val.
Fram till dess skulle jag aldrig ha tagit emot piller från någon
jag just träffat, speciellt inte omärkta. Men där var jag, i
ett okänt område med två män jag just träffat, på
huvudkontoret för en organisation som mainstream-media betecknar som ren
ondska. På ett mycket verkligt sätt kände jag att jag överlämnade
hela min framtid till Pierce genom att svälja de där pillren.
Men svalde dem gjorde jag. Till min eviga lättnad försvann mina allergiska
besvär kort därefter. Doktorn hade botat mig. Jag betraktar det ögonblicket
som den stund jag slutade att önska vara en ”respektabel konservativ”
och började se mig själv som en fullfjädrad radikal.
Jag besökte doktor Pierce en andra gång sommaren 2001. Något
av det han sa då har för alltid etsat sig fast i mitt minne. Han
sa att detta med att ge upp sin forskningskarriär var hans svåraste
ögonblick. Men när han väl hade gjort det ångrade han ingenting
eftersom inget kan jämföras med friheten att tillbringa sitt liv med
att berätta sanningen som man ser den.
Jag beundrade doktor Pierce oerhört och jag sörjde djupt hans förtidiga
död. Men jag känner att han kunde ha varit än mer effektiv om
han hade dolt sin mörka sida bättre. Jag är ingen pacifist. Det
kan komma en dag då vi måste slåss för vår överlevnad
med alla möjliga medel. Men jag tycker inte om att tänka på
sådana eventualiteter, och jag undrar om doktor Pierce gjorde det.
Den image man projicerar kommer attrahera liknande människor och stöta
bort annorlunda. Genom att låta sina våldsamma fantasier gå
ut över etern kom doktor Pierce att stöta bort många högkvalitativa
människor som inte kunde se genom masken, samtidigt som han tilltalade
mordiska missanpassade som Timothy McVeigh, en antirasist vars kumpan Terry
Nichols gifte sig med en ickevit – en man som uppenbarligen inte lärde
sig något av The Turner Diaries utöver att bygga en lastbilsbomb.
Vi måste koma ihåg att vi kämpar för något sant
och gott, att vi är de upplysta, att vi är de utbildade och att det
är vi som intar det moraliska överläget. Och att vi måste
spela den rollen. Som David Duke. Som Kevin Strom. Som Erich Gliebe. Vi har
inte råd att ge vårt folk det felaktiga intrycket att vi är
kattkelande skurkar ur en James Bond-film ute efter att utrota nio tiondelar
av planetens fjäderlösa tvåfotingar.
Jag tror att det som hindrar många självtänkande vita män
och kvinnor från att stödja rörelsen inte är att vi saknar
en faktabaserad grund för våra övertygelser. De håller
sig tillbaka eftersom de på ett undermedvetet plan blivit betingande att
tro att sanningen är ond. Det låter vansinnigt, men det är sant.
Jag vet att jag tvekade inför att läsa det avsnitt som berör
den judiska frågan i Mitt uppvaknande. Jag förbluffades över
att upptäcka att jag på något sätt blivit hjärntvättad
att tro att blott kritik mot judendomen vore ondskefull. Lyckligtvis segrade
min rationella sida. Men den skulle troligen inte ha segrat om jag vid den tidpunkten
inte redan hade fått ett positivt intryck av Dukes karaktär. Det
var det som drev mig vidare.
Politik handlar om yttre anblick. Det räcker inte med att ha rätt.
Man måste verka ha rätt också. Det räcker inte med att
vara god. Man måste verka vara god också. Den typ av image man projicerar
kommer att avgöra vilken typ av människor som kommer att följa
en. Det är därför som det är så viktigt att besitta
det moraliska överläget.
En sista tanke: David Duke har bevisat att det verkligen är möjligt
för en rasideologisk kandidat att lyckas i Amerika. Och det Republikanska
partiet tog till sig, eller åtminstone påstod sig anamma –
flera av Dukes förslag efter det att han blivit offentligt vald, framför
allt hans ståndpunkter mot positiv särbehandling. De gjorde det inte
för att de ville göra det rätta, utan snarare för att de
inte hade råd att förlora rasmedvetna röster.
Jag skulle önska att David Duke återgick till aktivt valkampanjande.
För ett tag sedan skrev jag en artikel i två delar med titeln "A
Party of Our Own" som drog upp riktlinjerna och skisserade en bas och en
strategi för ett politiskt parti med inriktning på att bevara vita
intressen i det mångrasliga samhälle som Amerika har blivit.
Ett vitt parti skulle inte alltid ha möjligheten att få kandidater
valda till offentliga ämbeten – även om David Duke bevisar att
det är möjligt – men det skulle konsekvent kunna uppnå
två mål. För det första skulle det bli ett medel för
att föra ut sanningen. För det andra, om ett vitt parti skulle ha
kandidater i närliggande distrikt skulle det enkelt kunna ta tillräckligt
många röster från republikanerna för att besegra dem.
Då skulle republikanerna vara tvungna att välja mellan judiska pengar
och rasmedvetna röster. Ett vitt parti vore som en krona: vi vinner-, klave:
de förlorar-strategi. Och med David Duke lös så kan det verkligen
hända.
Det finns så mycket som kan göras. Låt oss börja göra
det.
Det har varit en verklig ära. Tack än en gång.
Fler artiklar av Michael J. Polignano, som tagit examen vid Emory University,
kan läsas på http://michaeljpolignano.com/
och finns också publicerade på NationalVanguard.org med författarens
tillstånd.