Richard McCulloch och etnopluralismen

vinner offentligt erkännande som den nya vägen

(Publicerad den 19 juni 2004. En kortare och enklare variant på denna text finns publicerad hos Nationens Änglar.)

Det går en trend bland nationaliströrelser i hela den västerländska världen i riktning mot den så kallade etnopluralismen. Vi kan se denna skiftning eller konvergens beträffande moral och värderingar, perspektiv och strategi, i många rörelser i Europa, Nordamerika och Australasien vilka tidigare verkade stå ganska långt ifrån varandra. Och det är sannerligen en positiv trend.

Etnopluralismen kan kort beskrivas som en ideologi som beviljar alla folk, etniska grupper eller raser ett likvärdigt existensberättigande, samma rätt till självbestämmande och ett eget territorium fritt från andra folkgrupper. Denna exklusivitet är nödvändig eftersom blandning av olika folkgrupper på lång sikt alltid leder till assimilation, undanträngning och åtminstone en folkgrupps utplåning eller oåterkalleliga förändring. Existensrätten är absolut och inte avhängig kärleken till eller det personliga värde individer eller grupper fäster vid sin egen och vid andra etniska grupper. Sådana preferenser är fullt legitima, men ovidkommande för den etiska tron på den moraliska rätten till etniskt liv.

I Sverige var det Föreningen för Folkens Framtid som lade grunden för denna filosofis utbredning, främst genom att översätta och sprida amerikanen Richard McCullochs verk.

I en aktuell C-uppsats (finns nu on-line som PDF; se nedan), antagen vid Södertörns högskola i Stockholm, beskrivs och analyseras Richard McCullochs verk, partiet Nationaldemokraterna och etnopluralismen ingående. Uppsatsen presenteras med orden: ”Denna ’etnopluralistiska’ rasism är icke-hierarkisk, anti-imperialistisk och talar om ’etnisk mångfald’ i termer hämtade från miljörörelsen. Etnopluralismen utmanar även gängse definitioner av vad rasism och antirasism egentligen är.”

Uppsatsförfattaren Rasmus Fleischer har även skrivit en lång artikel i tidningen Arbetaren (nummer 23-2004 ) baserad på sin uppsats. Som väntat är artikeln lite mer politiskt vinklad och tillspetsad än själva uppsatsen. Fleischer har tidigare skrivit artiklar fientliga mot specifikt Nationaldemokraterna i just Arbetaren.

Fleischer (not 1) är syndikalist och har varit ledare för AFA i Halmstad, samt drivande inom SUF-Halmstad. På senare tid har han tagit initiativ till det anarkistiska projektet ”Piratbyrån” och tycks enligt uppgift ha figurerat som fotograf vid Nationaldemokraternas demonstrationer.

Trots sin bakgrund och politiska hemvist uppvisar han en oväntat hög objektivitet och akademisk integritet i sin uppsats. Detta skulle inte ha varit fallet om ett statligt organ, en mer genomsnittlig journalist eller småpåvarna på tidningen Expo hade producerat ett motsvarande material. Deras fördomar och slaviska politiska korrekthet skulle ha saboterat riktigheten och värdet av en dylik analys, vilket vi sett många prov på hittills. Fleischer hänvisar själv till en sådan utredning som resulterat i trams, nämligen den ökända statliga offentliga utredningen Mångfald mot enfald (SOU 1988:13). Vi försöker inte antyda att allt skulle vara korrekt i uppsatsen, men man får onekligen intryck av att han sökt en uppriktig förståelse, troligen i syfte att genom dess spridning öka beredskapen i de egna leden nu när vi intar det intellektuella överläget.

Uppsatsens slutsats om vad som kan göras för att kringgå etnopluralismen är lika upplyftande för oss som den borde vara frustrerande för våra motståndare. Inget nytt, inget revolutionerande (till skillnad från etnopluralismens hela koncept), utan bara ett konstaterande av att det behöver definieras nya gemenskaper som ska ersätta de gamla som rör etnicitet, folk och nation. Att dessa nya gemenskaper återstår att socialt konstrueras nämns inte uttryckligen men är underförstått. ”Sociala konstruktioner” är vad marxistiska charlataner som Étienne Balibar och andra som Rasmus lutar sig tillbaka emot brukar kalla fysiskt påtagliga och hävdvunna naturliga gemenskaper såsom, ras, folk, familj, etnicitet och nation. Alltså – lösningen är att uppfinna något nytt som inte funnits tidigare, för att tränga undan etablerade enheter som alltid existerat i både den materiella, biologiska verkligheten och den sociala, politiska och kulturella kontexten, nu när man inte längre klarar av att argumentera utifrån de redan givna förutsättningarna. Då definierar man ogenerat om verkligheten och språkets referensramar på ett sätt som passar det man på förhand vill leda i bevis. (Marxister har alltid ägnat sig åt att omtolka verkligheten till att bättre stämma överens med social teori. Detta brukar kallas för lysenkoism eller neolysenkoism.)

Genom att lägga all tonvikt på konstruktionen av nya gemenskaper som är tänkta att generera någon teoretisk form av kulturell och social mångfald, antyder Fleischers förslag till kringgående av etnopluralismen att man inte längre hycklar beträffande mångkulturens långsiktiga resultat. De mer eftertänksamma motståndarna till etniskt bevarande har i allmänhet slutat att förneka den förändring, undanträngning och det folkmord som pågår och snart kommer att fullbordas (även om de inte uttrycker sig i just dessa termer). Istället säger de bara att inget av detta är så viktigt; att det finns annat som betyder mycket mer. Bara det faktum att en del korten (dvs. mångkulturens långsiktiga konsekvenser avseende svenskarnas, nordbornas och andra vitas själva existens) håller på att läggas upp på bordet, fullt synliga och möjliga att debattera, innebär ett framsteg för vår sak.

Erkännandet av etnopluralismen (antingen i Richard McCullochs tappning eller någon motsvarande) som något genuint nytt och en helomvändning jämfört med vissa tidigare läror; som något som inte går att bemöta med klassisk blandetnisk argumentation – som kanske över huvud taget inte går att argumentera emot – innebär också ett avgörande framsteg. Det gör det lättare för oss att definiera oss själva, inte bara inför våra egna anhängare, utan framför allt inför den bredare publik vi vill vinna över till vår sida.

Ett viktigt och nödvändigt mål för oss är alltså att inom alla sfärer positionera etnopluralismen som något fundamentalt annorlunda och väsenskilt från de klassiska eller av media underblåsta föreställningarna om ”rasism”, ”nazism”, ”främlingsfientlighet”, ”högerextremism” etc. En del av detta mål är att inom vår egen så kallade rörelse få till stånd ett motsvarande paradigmskifte, så att vi tydligt kan distansera oss från eller avveckla de element och tendenser som verkar destruktivt eller moraliskt misskrediterande, så att det blir våra ord som får tolkningsföreträde i den etiska och den sakliga debatten i det offentliga rummet.

Även om detta interna paradigmskifte redan har kommit en god bit på vägen, finns det en allmän tröghetsfaktor som gör det svårt för nya föreställningar och begrepp att vinna mark, i synnerhet när det handlar om något så omfattande som hela paradigm. Detta är inget specifikt för den nationella rörelsen, utan gäller i stort sett alltid på nästan alla områden. Det tar tid att vänja sig vid något nytt och vänja sig av vid något gammalt, även för de individer som redan till stora delar anammat den nya begreppsvärlden. Det är heller inte alltid det nya passar alla. Den nationella rörelsen har under lång tid sett bakåt och hämtat lärdomar, ideologi, värderingar och praktiska erfarenheter från en svunnen tid, och det är i hög grad detta perspektiv som format den politiska verksamheten och retoriken. Nu är det dags att blicka framåt och forma våra verktyg och instrument efter nuet och framtiden.

Men samtidigt som det är svårt att själv byta perspektiv, är det ännu svårare att dra med sig andra. Människor är ofta benägna att byta synsätt och anamma något nytt först när det nya börjat upplevas som ett redan konstaterat faktum. Individer letar efter signaler i sin nära omgivning om vad som för närvarande gäller och i vilken riktning vindarna blåser. Detta är en orsak till att det varit så viktigt göra den nya ideologin/filosofin fysiskt påtaglig i tryckt och välexponerad form (oavsett hur många det är som verkligen läser verken), samt utnyttja Preservationist-Books.com:s unika spridningsmetoder. Och det är också orsaken till att Rasmus Fleischers uppsats faktiskt hjälper oss framåt. Uppsatsen är nämligen den enda analysen i sitt slag från våra politiska motståndare, och det är därför mycket möjligt att fler än Expo och Arbetaren kommer att hänvisa till den och grunda resonemang på den. Detta utvecklar och omformar mångkulturalisternas syn på oss etniska bevarare, vilket i sin tur innebär att det nya som vi (not 2) representerar sålunda får bekräftelse utanför den nationalistiska sfären. Genom detta erkännande utifrån förstärks vår egen upplevelse av den väg vi redan beträtt som någonting redan vedertaget och etablerat. På så sätt får etnopluralismens fortsatta genombrott ironiskt nog välkommen draghjälp av en uppsats som denna från Södertörns högskola – skriven av en onekligen begåvad marxist/syndikalist som varit anmärkningsvärt ärlig och uppriktig i sin akademiska prestation.

— — —

Några sista ord om partiet Nationaldemokraterna, som uppsatsen fokuserar på.

Även om Rasmus Fleischer är övertygande när han påvisar den inspiration och de filosofiska utgångspunkter som Richard McCullochs litteratur verkar ha tillhandahållit Nationaldemokraterna, måste Nationaldemokraterna naturligtvis bedömas efter och svara för endast vad de själva givit explicit uttryck för. Det är de själva som definierar sina ramar och formulerar sina värderingar och åsikter. ND har sin egen form av etnopluralism som de står för.

En detalj som media och debattörer troligen kommer att återvända till när Nationaldemokraterna och dess ideologi diskuteras, är rasbegreppet, som McCulloch använder flitigt medan Nationaldemokraterna talar om folk och etnicitet. Den poäng man vill göra – med stöd i den påvisade kopplingen mellan Nationaldemokraterna och Richard McCullochs litteratur – blir troligen att Nationaldemokraterna skulle vara en ”rasfixerad” rörelse som talar i förtäckta ordalag och inte är ärlig med vad de menar och vill.

Så är knappast fallet. Utan att på något sätt försöka föra Nationaldemokraternas talan, så låt oss diskutera lite om ras- och rasismbegreppet och huruvida det är ett bra begrepp att använda i den allmänna diskussionen. Fleischer utelämnar själv diskussionen om rasbegreppets verklighet och riktighet, eftersom det faller utanför uppsatsens ramar, vilket han också påpekar (not 3).

Kort och förenklat kan man säga att etnicitetsbegreppet består av en rasmässig (det vill säga biologisk eller ärftlig) komponent och en kulturell (miljöbetingad) komponent. McCulloch fäster betydligt större vikt (nästan all vikt) vid det rasmässiga, det vill säga biologiska, än vad ND gör. Att ND talar om etnicitet ska dock inte ses som ett enkelt sätt att gå runt det starkt värdeladdade rasbegreppet fast det i själva verket skulle vara ras man menar (not 4). Jämförelsen mellan med judar och palestinier/araber är ett tydligt exempel på när etnicitetsbegreppet är mycket bättre lämpat. Fysiologiskt är araberna och judarna förhållandevis närbesläktade. De benämns båda som semitiska folk. Men kulturellt och etniskt, särskilt vad gäller självupplevd identitet, samhörighet och föreställningen om sin gemensamma framtid, skulle skillnaden inte kunna vara större. När Nationaldemokraterna talar om etnicitet tycks de mena det i begreppets verkliga och fulla betydelse.

Det konstaterande som Rasmus Fleischer själv verka anse viktigast, är behovet av en ny rasismdefinition som till skillnad från de flesta etablerade definitioner klassar både Richard McCulloch och Nationaldemokraterna som rasister. Han ger förslag på en definition som skulle inkludera etnopluralisterna i rasistkategorin:

”Rasism definierar jag inte som en lära utan som praktik. En uppsättning praktiker som producerar, stärker och avgränsar upplevda gemenskaper som ras, folk eller liknande, emedan särbehandling av människor tillhörande annan kategori än den egna inte bara praktiseras utan även görs till något viktigt och avgörande.”

Här infinner sig frågan: Om denna eller en liktydig definition av rasism blir diskuterad och debatterad i media och där vinner gehör, införs i ordböckerna, samt blir till grund för handlingar och uttalanden från det offentliga Sverige – ska vi etnopluralister då börja beteckna oss själva som ”rasister”?

Nej. Inte så länge den praktiska definitionen i folks sinnen motsvarar den ”gamla” definitionen. Inte så länge uttrycket bibehåller den emotionella innebörd och association till onda handlingar (som till exempel förtryck, orättvisa, folkfördrivning, förföljelse och folkmord) som det under så lång tid laddats med. Så länge denna laddning består förmedlar rasism-/rasistbegreppet en fullständigt felaktig bild av vad vi är, representerar, tycker och tror på.

Rasmus Fleischer beskriver sin analysmetodmetod som genealogisk, med vilket han avser hur ideologiska pusselbitar, begrepp och termer skiftar mening över tiden allteftersom olika krafter påverkar dem (not 5). Han skriver:

”Att tolka ett begrepp är att bemäktiga sig ett verktyg. Ord som ’mångfald’, ’humanism’ och ’demokrati’ är, sin storslagenhet till trots, i någon bemärkelse ’tomma’ tills någon aktivt fyller dem med innehåll. Därmed är de en bräcklig grund att bygga en antirasism på i ett läge när etnopluralisterna inriktar sig på att omtolka dem. Få av etnopluralismens idéer är ’egna’ – nästan alla är ’lånade’ idéer som redan har starkt stöd. Ibland räcker det att överbetona etnicitetens betydelse i dessa idéer för att de ska få en rasistisk funktion.”

Hans resonemang är träffsäkert och bra. Men – det är mycket mer kännetecknande för våra motståndare, mångkulturalisterna, ras- eller etnonihilisterna och globalisterna, att bemäktiga sig en etablerad diskurs och låta innebörder skifta och transformeras, ibland nästan till sina motsatser. Till och med ett sakligt begrepp som ras – som inte borde kunna inrymma en etisk eller moralisk dimension då termen hör till den vetenskapliga begreppsvärlden där det är uppenbart olämpligt att sådana aspekter tillåts spela in – har mer kommit att definieras av värderingar och dominanta uppfattningar om gott och ont än av det som ordet egentligen handlar om och beskriver. Och så länge termen förmedlar så missvisande föreställningar som den i dagsläget gör, bör vi använda den med största försiktighet. Vi bör inte acceptera att kallas för rasister eller anklagas för att vara rasistiska. Vi hycklar inte och vi döljer inget – vi vill bara göra oss så väl förstådda som bara går; vi vill bli korrekt uppfattade för vad vi är och representerar. Därför använder vi hellre våra egna termer, alternativt andra hävdvunna termer, alternativt drar hela detta långrandiga resonemang varje gång rasismfrågan kommer på tal.

— — —

Uppsatsen kan laddas hem i sin helhet från Södertörns högskola via dess presentationssida [http://webappl.sh.se/C1256C930075B5F3/nepns-site-content-link/BF0F19DC663197ECC1256E2100333EDD?open&neplink=/c1256c930075b5f3/nepns-site-content-link/28e7ffc62ed1e9bdc1256e21003747d6;/c1256c9300756f52/nepns-site-content-link/2683c170e76c63afc1256d110043057f;/c1256c8a0066623d/nepns-site-content-link/1ca6285c59290842c1256c8b00159d33], eller denna direktlänk.

Klicka här för att läsa Arbetarens artikel.

Noter

1) Hans karriärväg liknar 68-vänsterns. Följande utdrag ur Nationens Änglars citatsamling illustrerar hur vänsterns och den dolda kommunismens maktövertagande gick till från dess början under 1960-talet. Sedan dess har denna makt konstant befästs, vilket borgarnas korta innehav av den formella regeringsmakten inte ändrat på, kanske inte ens påverkat.

"En mycket stor del av dem som då viftade med Lenin, Stalin och Mao sitter idag i ledningen för tidningar, radio och tv. De är professorer och höga män i departementen och staten. Jag var med."
"Efter några år var varenda liten maoist, leninist, stalinist eller trotskist redaktionssekreterare på landets tidningar, på radio och TV. Ytterligare några år senare blev vi redaktionschefer, programledare i TV och makthavare."
Göran Skytte avslöjar vilka människor som sitter på Sveriges massmediala positioner och bestämmer vilken information som ska nå befolkningen.
"En ny generation av reportrar och redigerare med vänstersocialistiska sympatier hade tågat in (...) grupper av reportrar som såg som sin uppgift att 'agitera, inte informera'. Okunnighet, överdrifter, grova misstag, missuppfattade eller avsiktligt överförstådda intervjuer blev allt vanligare."
Sven Sörmark i boken Aftonbladet – Ett reportage inifrån.

Att Rasmus fortfarande verkar stå sina vänner/kolleger inom AFA nära utgör knappast hinder för hans förmodade avancemang inom media eller kanske något statligt departement.

2) Utöver Preservationist-Books.com, Föreningen för Folkens Framtid och Nationaldemokraterna identifierar Fleischer Nationens Änglar, Svensk Hednisk Front och Engelbrekt som etnopluralistiska.

3) För en bra diskussion kring själva rasbegreppet rekommenderar vi skriften Rasbegreppets verklighet.

4) Det kan tilläggas att trots att ”ras” och ”kultur” är fullständigt olika saker, så tycks de två företeelserna vara förbundna med varandra i anmärkningsvärt hög grad. Även om detta samband förnekas och bortförklaras av motståndarna till etnopluralism, visar praktisk empiri att de två fenomenen följer varandra så till vida att där vi har en rasmässig omvandling har vi en motsvarande kulturell omvandling, eller vice versa. Genom denna korrelation mellan varandra är begreppen ibland utbytbara mot varandra i den praktiska diskussionen, men det är viktigt att inte glömma bort deras verkliga innebörd och lika viktigt att inte försöka ”gömma sig” bakom det ena för att det upplevs som mer legitimt.

5) Hela följande stycke ur uppsatsen ger en bra beskrivning av den genealogiska infallsvinkeln:
”Jag avser använda en genealogisk metod. Det innebär att jag vill tolka de ideologiska pusselbitar som här studeras inte som fasta ståndpunkter med bestämd innebörd, utan som fenomen vilka ’skiftar mening allt eftersom olika krafter bemäktigar sig det’. Så formulerar Gilles Deleuze hur den genealogi som Friedrich Nietzsche introducerade handlar om att förstå den roll som maskeringen och listen spelar i samhälleliga förlopp, om att studera hur ’en ny kraft endast kan träda in på scenen och bemäktiga sig ett objekt genom att först maskera sig som de krafter som redan har objektet i sin ägo’. Michel Foucault benämner denna medvetenhet om hur ideologiska formuleringars innebörd kan bero på yttre krafter, ’med allt vad den också innebär av förskjutningar och återanvändande av identiska formler för motsatta syften’, som Regeln om talets taktiska polyvalens. Av den genealogiska metoden följer också att likheter i resonemang mellan exempelvis miljörörelsen och den nya rasismen inte skall uttolkas med någo[t] slags simpel guilt by association-logik, utan snarare ses som exempel på hur rasister bemäktigar sig en ekologisk diskurs och använder den för egna syften. Men inte heller rasismen ges någon evig essens utan ses även den som ett fenomen i rörelse och ständig omformning. Etablerade definitioner av rasism måste därför ständigt vara öppna för omformulering.”